TURISTFÖRENINGENS ÅRSSKRIFT 1930

             I elektronisk utgåva av Lars Aronsson genom
                   P r o j e k t   R u n e b e r g

This text was published by Project Runeberg. This electronic text was published by Project Runeberg, and is free of copyright. You are free to copy and distribute it in any form (electronic or on paper) and for any purpose (for free or for money).

Project Runeberg publishes free electronic texts, such as this one, in Scandinavian and Finnish languages (Swedish, Norwegian, Danish, Icelandic, Faroese, Finnish, Lappish, Estonian, Karelian, Ingrian, and Livonian) and their dialects.

Project Runeberg is a part of Lysator, a students' computer club at Linkoping University in Linkoping, Sweden. Individuals in many countries have contributed their voluntary work.

  PROJECT RUNEBERG, founded in December 1992, is an open and voluntary
  initiative to create and collect free electronic editions of classic
  Nordic literature and art -- see http://www.lysator.liu.se/runeberg/
  Anonymous FTP file archive: ftp.lysator.liu.se, /pub/runeberg/README
  Questions  Dial international +46-13-126498
  Snail mail Lysator, Linköping University, S-581 83 Linköping, Sweden

          I den elektroniska utgåvan ingår följande stycken

                 Örebrobekanta och bekanta Örebroare
                          av Hjalmar Bergman

                              Närkes ära
                         av Ludvig Nordström

                          Gällersta forngård
                       av Johan Lindström Saxon
* s108 Örebrobekanta och bekanta Örebroare
    Örebrobekanta och bekanta Örebroare

    av Hjalmar Bergman

Den 4 september i elva-draget plägade änkefru Jeanna Bergman lämna sitt eller rättare sin sons hem i Hedenskogska gården, på senare år den Falkmanska. Båda dessa fastigheter ligga vid Drottninggatan och ha åtminstone till det yttre ej stort förändrats. Vem som givit Hedenskogska gården dess namn, vet jag sannerligen ej, ehuruväl den bör intressera mig särskilt, då jag där för första gången såg dagens ljus. Den andra gården tillhörde på min tid kaptenen, sedermera översten O. Falkman, en av stadens stöttepinnar, stadsfullmäktiges ordförande och desslikes Sparbankens -- en mycket beskedlig karl fast min och gestalt voro tillbörligt martialiska. Hans hustru var en liten tunn människa av gammalt bergslagsblod, dotter till den rike brukspatronen på Riddarhyttan, Ohlsson, och dotterdotter till P. Hinnersson på Dalkarlsberg.

Fru Jeanna var också en helt liten person. På huvudet har hon en tämligen stor hatt av kapottfason med nackaband, knutna under hakan. Hatten var klädd med svarta tyllblommor, den rundskurna kappan var svart, så ock den släpande kjorteln och livstycket med vitt fräs. Fru Jeanna tillhörde änkeståndet sen tjugu år tillbaka. Hon gick försiktigt Drottninggatan framåt, sneddade Stortorget och tog in på Kungsgatan. Här var trängseln bekymmersam och man kunde ren på blanka förmiddagen se en och annan »dragen» karl, dock väl endast i förnedringstillståndets allra lindrigaste stadium. Emellertid var icke gumman försagdare än att hon med små knuffar av en stadig paraply beredde sin väg bland mindre hyfsat karlfolk. Även kunde det höras: Ge väg -- det är kamrerns mor. -- Och sparhankskamrern var känd och välkänd ej minst av de lantbor, som den 4 och 5 septemher härskade på stadens gator. Än vidare tör väl brillorna på näsan ha gett den gamla damen en viss skolaktig respekt, hefogad kan sägas eftersom hon i flera år förestått fiickskolan i Lund. Därifrån uppbar hon en liten pension, som kvartalsvis utbetalades. Det gav hennes sonson anledning att mången kvartalsmorgon störta in till den yrvakna gamla, utropande: Kan farmor tro, sån olvcka -- posten från Skåne lär ha blivit stulen i natt! -- Påfundet genomskådades snahbt, men en hastig rodnad antydde en lika hastig skrämsel och lände alltså den älsklige gossen till fröjd. Likvisst var vänskapen mellan farmor och sonson så solid, att icke ens dylika skälmstycken förmådde skamfila den. Gummans månhet om sin lilla pension var ju högst rimlig, men den verkliga anledningen till hennes ängslan anförtrodde hon åtskilliga år senare, suckande: Ack du, de där nere i Lund tycker nog att jag lever rent på tok för länge! -- Nåja, rätt gammal hlev hon -- levde ett bra stycke in på sitt nittioandra år. Till heder för herrar stadsfullmäktige i Lund må nämnas, att de inte tappade tålamodet.

Alltså -- nu hade fru Jeanna tagit sig tvärs över Torget som var belamrat med allehanda stånd. Söker jag nu erinra mig innehållet i dessa stånd, ser jag allenast polkagrisar, snärtpiskor, lergökar, gipskattor samt allehanda leksaker, mestadels av bleck. Emellertid vägrar jag tro, att min fädernestad så lättsinnigt upplåtit sitt ökenstora torg uteslutande åt dylikt kram. Helt visst var den breda merkantila kaka, som bredde sig kring Engelbrekt, av gedignare deg och karameller och lergökar blott att likna vid sviskon i degen. I hörnet av Kungsgatan förvärrades trängseln. Här vidtog en annan marknad -- huvudsakligast trävaror: baljor, byttor, hyråar, bord, stolar, spinnrockar, små vävstolar, vidare även här leksaker: kälkar, gunghästar, trädockor, käpphästar. Lergods fanns där ock. Käpphästarna intresserade mig, spinnrockarna farmor. Envar sin käpphäst. Folket här på gatan hade inga stånd, på sin höjd bord -- varorna ställdes på gatan ömsevis om rännstenen, vilket vid starkt regn var tämligen ofördelaktigt. På denna gata köpte tjänsteflickorna de byråar som -- jag tror på åttiotalet -- alltmer utträngde de forna kistorna.

I hörnet av Torget och Kungsgatan låg Rep-Lasses gård. Rep-Lasse må ej förväxlas med Fläsk-Lasse. Den senare var -- misstänker jag -- rätt länge ett världens barn med smak för en och annan av dess mindre tillrådliga njutningar. Härpå gjorde Frälsningsarmén ett brått slut. Jag vet ej, vilket år denna betydelsefulla institution sände sina pionjärer till Örebro, där deras första samlingslokal låg i närheten av Pumpkälltorget -- men jag vill minnas att Fläsk-Lasse var bland de första omvända, som vittnade från plattformen. Frälsningsarmén, som sin höga plikt likmätigt främst vänder sig till folk med ej alltför stor aktning i samhället, drog därav till en början själv missaktning. Vem var väl denne rödbrusige, i sitt eget späck tungt framvältrande Fläsk-Lasse, att han skulle stå upp och vittna om de heliga tingen? Se då pastor Larsson av Vasakyrkan (Waldenströmianer) med sitt välvårdade mörka skägg, sitt av alla laster orörda anlete, sin milt flöjtande stämma -- han stämde till andakt. Dessa tre Larssöner minns jag: Rep-Lasse, Fläsk-Lasse och söte, rare Lasse. Söte, rare Lasse var jämte baptistpastor Ångman stadens förnämsta »fripredikant». Och staden var mycket frikyrklig. Rätt betänkt voro ju redan dess båda stora söner Olaus och Laurentius även de »fripredikanter».

Rep-Lasses största betydelse var hans gård. Någon repslagarebana, där han kunnat öva sitt vällovliga yrke, kan jag ej minnas. Gården var illa bebyggd, men gårdsplatsen stor och starkt efterfikad av de lantliga marknadskunderna, som här ställde sina åk, antagligen mot någon avgift. Rep-Lasse var en skräck för mig och jämnåriga. Varför vet jag inte. Att han låg i mångåriga processer med stad och grannar rörande tomträtt med mera, kan väl knappast ha skrämt oss. Hans många processer och de oförrätter han ansåg sig lida på alla håll och kanter tör ha gjort hans uppsyn så skum att vi harn skyggade. Hans gård var dock bland dem jag oftast hesökte. Här fanns nämligen den för så vitt jag vet enda »skolan för små bättre barn». Dess mästarinna och enda lärarekraft, Hulda Wessén, var troligen en god pedagog för detta tidiga stadium. Dessutom var hon särdeles betrodd i fråga om spådom såväl i kort som sump, hand och bly. Hennes hemliga vetenskap övades givetvis ej bland oss barn, varför min personliga erfarenhet här slår slint -- men om den hjärtans beskedliga människan vill tillgiva mig i sin himmel, så må jag bekänna att hon i högsta grad hade utseendet för sig som spåkvinna betraktad. Hon hade många dygder och blott ett mig veterligt fel: hon hrukade spotta särdeles ymnigt på våra griffeltavlor för att sen med hartassen utstryka skriften. Det var inte trevligt.

Denna förträffliga dam -- kallad »hulda väsen» till skillnad från revisor Stjernbergs fru som kallades »hulda stjärna» -- revisorn själv var uppkallad efter sin trogne hund och hette rätt och slätt Pompe -- denna förträffiiga dam hörde till min farmors vänner och det var således en lycka för mig att Rep-Lasses gård fanns blockerad av hönder, så att jag slapp gå dit upp. Vi fortsatte vår väg bland laggar och krukor. Folket här torde mestadels stammat från länets nordliga socknar. Även dalska hördes sjungas om än sparsamt. Skyttar med vackra rävskinn på ryggarna och skogsfågel i knippor hängande över axlarna syntes ofta på denna gata, fast deras rätta tillhåll torde ha varit platserna kring slottet.

Sent omsider -- man går inte fort när man tar en välbetänkt funderare vid varje steg -- nådde vi vårt mål: Söderlindhska gården i hörnet av Kungs- och Nygatorna. Här möttes vi redan genom rutan av ett det allra fryntligaste och vänligaste gumansikte tillhörande farmors bästa väninna, fru Jacobina Söderlindh. Hennes man, Eric Söderlindh, årsbarn med seklet eller möjligen något år äldre, var genuin närking, slättbo, infyttad i unga år. Hans Örebrominnen voro gamla och stundom kusliga. Han hade mött en vargflock vid Södertull, han hade sett livdömda syndare följda av talrika och fikna åskådare föras ut till galgbacken i Vintrosa. (Blodet efter halshuggna ansågs bättra fallandesjuka, varför stundom näsdukar doppades i den magiska saften.) Hans karriär hade varit den ej ovanliga: bodgosse, bokhållare, köpman, storköpman. Kommen till välstånd köpte han den stora Akenska gården söder om Torget -- i slutet av sjuttonhundratalet ägd av den kände apotekaren och kemisten von Aken. Med denna gård torde ha följt lantgården Akenslund, sedermera omdöpt till Eriksberg. Akenska gården slöks av lågorna i stora branden i början av femtiotalet. På åttio- och nittiotalen fanns där ett litet utvärdshus med hark, kallad Ekströmska trädgården. Nu ligger där en skola och parken, som lessnats till betänkligt, kallas Oskarsparken. På min tid kunde man därsammastädes gräva praktfulla sandgrottor och pussas med små bättre flickor. Jag minns det desto mer som min första förlovning både knöts och bröts på denna plats, det sistnämnda därför att min fästmö knuffade omkull mig i en hög av färska hästpäron. Numera torde åtminstone sandgrävning och knuffning vara förbjudet.

Den gård, i vilken farmor och jag nu inträdde, hälsade av tante Bina, kaffesurran och tjugu sorters småbröd (jag tar tjugutalet på min ed), uppfördes av Söderlindh efter branden och kvarstår, som jag tror, i alldeles oförändrat skick, ansenlig ännu och då för tiden att räkna bland stadens präktigaste. Gården och trakten var förresten under några årtionden tillhåll för en mängd s.k. »skolhushåll». Det största och bäst renommerade var antagligen det, som hölls av prostinnan Tegnér, en hjärtans rar gumma, välkänd ock från Marstrand, där hon hade det på sin tid bästa pensionatet. Trakten var som sagt ett tillhåll för skolpojkar och således ingalunda säker, enkannerligen vinterdagar med kram snö. Även marknadsdagar med deras starka trängsel och tillströmning av lantlig ungdom gåvo rika möjligheter till rackartyg.

För dessa sutto nu farmor och jag tryggade och kunde genom de Söderlindhska, ständigt kristallskinande rutorna betrakta gatuvimlet. Farmor och tante Bina avhandlade ett viktigt spörsmål, ty detta besök var ingalunda blott ett offer på vänskapens altare, det hade även ett allvarligt syfte: de båda gummorna skulle nppköpa sitt vinterförråd av lin. Troligen var tillförseln av varan tämligen ringa. Linodlingen i Örebro län och omnejd var väl icke stor och linspinningen i Örebro stad än mindre. Kanske kom linet från södra Norrland. Var linet eljes saluhölls i stan, vet jag inte. Till Söderlindhska gården bars det av guhhar och gummor, som i köket vid kaffekoppen diskuterade varans beskaffenhet och pris med fruarna Jeanna och Bina. Min farmor hade uppfostrats hos släktingar i Dalby prostgård i Skåne och varje vintermorgon hade hon, prostinnan, döttrarna och andra kvinnspersoner satt sig till spinnrocken klockan fyra. Så visst förstod farmor sin sak. Tante Bina var värmländska, säljarna troligen från Dalarna eller Gästrikland. Man såg således här flera landskaps sakkunnighet i linberedning samlad. Jag hoppas åtminstone att de voro sakkunniga. Mig intresserade det inte ett dyft. Men jag var glad åt farmor, när hon lät rocken susa hela långa viuterkvällen. För min far var det ett barndomsminne och det var nog egentligen för hans skull, den lilla gumman spann. Ingenting är mer rogivande än att låta sig halvsövas av spinnrocks-surr. Att spinna själv är spännande och nöjsamt. Men man får stut efteråt. Eller löfte om.

Lämnande denna kvinnfolkkonselj i köket gick jag in till gubben Söderlindh. Han var en liten man med vacker, finskuren profil och klara, skarpblickande ögon. Han satt i sitt soffhörn, tittade på mig och gav mig då och då en förståndsfråga, vilken jag besvarade till hans fulla belåtenhet -- han hade nämligen bestämt sig för att vara belåten med mig och han visste, vad han ville. Stadens plutokrati utgjordes på den tiden huvudsakligast av spannmålshandlare och kolonivarugrossister. Söderlindh var nestor bland de förra; konkurrenter av betydenhet voro Hagendal och Flodin -- den senares affär övertogs längre fram av E. A. Nilsson, känd som liberal politiker, statsråd och bankofullmäktig. Örebro var en bytesort. Spannmålshandlare, garvare, läderhandlare, mejerier togo hand om en mycket vid landsbygds produkter. Kreatursmarknaden tör ha varit och är väl än betydande. På min tid samlades kritter och patroner, bönder, slaktare, exportörer på fälten söder om staden. Råmandet, gnäggandet, frustandet, pratandet, kommersandet var i hög grad tilltalande. Tattare och andra hästskojare infunno sig ofta familj- eller klanvis och avnjötos i all sin romantiska ruskighet. Slagsmål förekommo, ehuru rätt sparsamt, polis förekom ännu mera sparsamt. En ovanligt fet överkonstapel var, för så vitt jag minns, enda överheten. Vid ett tillfälle väckte den tjocke karlen utomordentligt löje över hela fältet. På hans rygg hängde nämligen en premieringslapp för en oxe eller ett svin, vilket det nu var. En äldre kamrat till mig antastades såsom skäligen misstänkt att ha begått det fula dådet. Rektor Phragmén såg hela skolans anseende sväva i största fara. Även jag inblandades i den smutsiga affären, likvisst blott som åklagarevittne. Jag vittnade falskt.

Upplandet var vidsträckt åtminstone beträffande kreaturstillförseln. Man har berättat mig, att betyndande hjordar drivits till Örebro marknad ända från Eriksberg i Sörmland. Transporten övervakades av överstekammarherre Bonde i egen ridandes person -- påstod min sagesman. Antagligen var det tillförselns riklighet som lade grund till den förädlingsindustri, skofabrikationen, som blivit en av stadens huvudnäringar. På min tid var det blott garverier och hantverkare, som togo hand om lädret. Vid Svartån mittemot Blekholmen, numera Frimurarholmen, låg ett bland de större garverierna, det Wallgrenska. I början av nittiotalet fick det ge plats för sparbankshuset. På dess gård i den bredvidliggande Köhlerska trädgården lekte jag som barn. Då fanns där ännu en alldeles hemskt storväxt ras råttor. Det var garveri-råttor. Absolut de största i stan. Vi betraktade dem som en utdöende, av civilisationen kvävd stam med en viss vördnad, den där ock tör ha bottnat i rädsla. Stundom gingo de anfallsvis till väga. En ohyggligt stor krabat störtade en gång fram ur en källarglugg, där den lömskt fattat posto, och högg min far i foten. Så fräckt.

Vad fick nu bygden åter för alla sina sköna produkter? Främst redskap -- järnhandlarna stodo sig hra. Även landsbygdens andliga behov tycks ha varit ej obetydliga, eftersom tvenne stora och välsorterade boklådor kunde florera. Den äldsta -- Lindhska lådan -- har vackra anor, härstammar från ett av våra äldsta och finaste bokförlag, det Lindhska, och räknar så att säga släkt med en annan boktryckare-aristokrat, Norstedt & söner, en firma med Örebro-påbrå. Likvisst tör väl litteraturen ha blivit liten bredvid kolonialvaruhandeln. Här sörjde hus sådana som Gyllander, Clevander m.fl. för en mycket vidsträckt landsbygds hehov. Därnäst kom väl i vikt textilen. En bland dess handhavare och ej den minste var min morfar D. J. Elgqérus. Son till en färgare och rådman i Norrköping slog han sig ned i Örebro på fyrtio-talet och grundade ett färgeri, ett ullspinneri och en garnhandel. Spinneriet flyttades dock snart till Nyköping. Färgeriet, utökat med en av landets första kemiska tvättanstalter, förlades, som man då tyckte, långt utanför staden; nu är detta s.k. Västå-område en del därav. Elgéri gård låg vid Svartån mitt emot det förutnämnda garveriet. Trädgården är nu spolierad och en gata skiljer tomten från vattnet. En spinkig träbro förde över till Blekholmen, där man dels blekte lärft, dels firade lantliga pick-nicker. Tractör Wetterbergs sommarställe, Barkenlund, väster om ån ligger numera ungefär mitt i stan men betraktades i min mors barndom som »landet». Förutom sina merkantila och kommunala intressen hade Elgérus mycken nit för hemslöjd och konsthantverk. Det lände honom givetvis till heder men skaffade honom ock en stab av något förfallna hantverkare, som då och då visade fram ett mästerprov, välförståendes med riklig belöning i kikaren. Särskilt minns jag en tämligen förfallen guldsmedsgesäll, om vars konstskicklighet morfar hyste höga tankar. Tyvärr var han en Bacchi svurne sven, denne guldsmed, och morfar lyckades inte få honom på rätt köl. En dag fann han honom mitt på Storgatan i sorgesamt tillstånd. Nu går vännen genast hem, sa morfar. Men vännen fann vägen hem oändligen lång och farlig i anseende till gatans konstapel och den hemma väntande gumman. Morfar erbjöd honom sitt skydd mot båda, tog honom under armen och drog åstad. Polisen tör väl blott ha gjort honnör, ty morfar var van att personligen inskrida, där han mötte något olämpligt. Vad gumman sa, förmäler icke historien, men ett replikskifte mellan skyddsling och beskyddare fick vingar. Elgérus: Hur kan herrn, som är en reputerlig och skicklig karl, gå och dricka sig full av det otäcka spill-ölet? -- Gesällen: Ack ja, goa fabrikörn, visst vore cognac bättre!

Elgéri verkliga hobby -- för att tala nutidssvenska om gamla ting -- var kyrkan. Där hade han ett kelbarn gemensamt med sin vän den nu nittiofemårige lektorn och arkitekten Kjellström, den senare »andlig byggherre», om jag så må säga, till Nikolaikyrkans och slottets restaurering samt Olaus Petrikyrkans nybygge. Troligen har väl även den gamle »tekniske lektorn» haft del i sin skolas präktiga nya hus. De goda borgarna begrepo icke alltid Kjellströms arkitektur, men lektorn drev som oftast sin vilja igenom just som en upplyst despot. Morfar Elgérus, under decennier kyrkvärd, höll strängt på ordningen och hade därvid hjälp av en annan god vän, kontraktsprosten Edlund. En gång nödgades den beskedlige och ytterst korrekte landshövding Svedelius lämna kyrkan något före gudstjänstens slut. Han skulle med tåget nämligen. Men efter flög morfar och gav honom på kyrkvallen sådan snubba, att det goda förhållandet herrarna emellan allvarligt hotades. Kyrkkonserter, inte minst av studenter, satte gubben stort värde på, men applåder fick ej förekomma. Bifallet skulle visas genom näsduksviftning. Varför det nu skulle vara mindre störande eller vanvördigt, har gubbens dotterson svårt att fatta. Men det är så -- släktet blir enfaldigare led efter led. Vad som tycktes våra fäder och förfäder självklart, väcker vår dumma förundran. Eljes var ju gubben nog så vänsäll och inte minst chevaleresk mot damerna, äldre som yngre. Min farmor och han voro såtaste vänner och gåvo varann kusin. Jag minns dem en gång dansa med mycken sirlighet pas de basque; gubben var då åttiotvå år, gumman åttiosex. Morfar dog i början av nittonhundratalet. När han skulle jordfästas i Nikolaikyrkan, buro hans arbetare den tunga kistan ytterligare ett varv runt kyrkan. Det var deras egen uppfinning. Fabrikören måtte väl se om sin kära kyrka en sista gång.

Farmor ja -- henne har jag glömt hos Söderlindhs. Vi kunna antaga att linköpet är lyckligen avslutat och att de båda förståndiga fruntimren nu rådslå om ränningen i någon ny väv. Till farbror Söderlindh och mig har under tiden sällat sig en man, vän i familjen och hyresgäst i huset -- en av stadens ytterst få verklige vitterlekare, Nerikes Allehandas redaktör doktor Victor Emanuel Öhman, skald, översättare och journalist. Som N.A:s redaktör hade han efterträtt tvenne märkesmän, den berömde pedagogen, Örebrorektorn O. J. Gummælius och hans son, politikern och affärsmannen (bl.a. grundläggare av »Allmänna Lif») Arvid Gumælius. Nägon framstående journalist tör Öhman ej ha varit, därtill var hans läggning alltför opraktisk och hans likgiltighet för politik, även kommunalpolitik, alltför stor. Han var liten, kärv, ful och butter, stundom till ohövlighet, en bergslagens son av den knotiga sorten. Hans barndomshem var Smedstorp, en liten gård belägen på en halvö i Fåsjön. När jag läser hans skildriug av detta barndomshem, en av de täckaste smågårdar i hela Bergslagen, får jag själv hemlängtan. Den som till äventyrs är intresserad av bergslags- och Örebroliv från den tiden bör ej försumma att läsa Öhmans »Min ungdomstid». Stilens flärdlöshet och fasta byggnad bereder en njutning åt varje läsare -- mest givetvis åt den, som bakom igenkänner den redbare, klartänkte, manligt försynte och ömsinte Öhman. Den kärva blyghet, som han med rätta finner vara ett bergslags-drag, var i högsta grad hans kännemärke. När tillsist en mångårig, obotlig och ytterst smärtsam sjukdom tvingade honom att gripa till revolvern, sörjde han mest över den skam och det obehag han härigenom beredde sina närmaste vänner. Ack, du käre och vördade vän -- hur besynnerligt, catoniskt gammalmodigt klingar icke detta!

Öhman hade ett stort, ett oförlåtligt fel inför Vår Herre. Han var i hetsiga ögonhlick -- och de räknades ej på fingrarna -- en rent faslig svärjare. Epiteten »stort och oförlåtligt» må dock stå för hans egen räkning -- han formligen led av ovanan, under det att så Vår Herre som gubbens övriga vänner tör haft lättare att förlåta. Sålunda tillgav honom min farmor, att han vid ett tillfälle kallade henne en »d--a kärring», därför att hon i ett priffeparti vägrade spotta under stolen (ett ofelbart sätt att bryta otur).

N.A. skänkte staden ännu en vitterlekare, som skald Öhman vida överlägsen, Jeremias i Tröstlösa, alias Levi Rickson, Närkes Fröding skulle man vilja säga. Nu ville väl Örebro Dagblad upptaga en ädel tävlan med sin kollega och hyste några år som huvudredaktör skalden E. N. Söderberg. Även Karl Strandberg, då pastor i Örebro, nu kyrkoherde i Arboga, publicerade dikter i Ö.D. Han har fört sin frejdade farbrors, Talis Qualis, runor med den äran, är desslikes en andlig vältalare av synnerlig klarhet, styrka, känsla. Fler vitterlekare räknade knappt min ungdoms Örebro, om jag icke som Örebroare eller halv Örebroare betraktar poeten på Segersjö, Robert Montgomery-Cederhielm, och historiografen, Kils-prosten Wahlfisk. Likvisst ägde och äger staden väl ännu ett litterärt sällskap av förtjänst. Åtskilliga bland skolans lärare ha där lyst: latinaren och stilisten P. G. Lyth, historikern Grandinson, Christian Lindman, Harald Borg.

Uppe i Kilsbergen höll Axel borg till, när han inte arbetade i sin atelier vid Stora torget. I jaktstugan samlade han stundom konstnärs-, stundom jägarlag, stundom en behaglig blandning. Hur vänsäll han än var, tör han dock ha trivts bäst i ensamheten. Men jag vet inte hur han kunde måla däruppe. Småfåglarna satte sig på hans palett och pensel. När de skulle bygga ho, röck de honom i skägget för att få timmer. Kanske tog de honom för en älskvärd tomte med skogens lugna puls i ådrorna och milda trygghet i sinnet. Jag förstår hara inte att hans eviga, ohyggligt starka cigarr i mungipan ej skrämde dem.

Nå, nu ha farmor och tante Bina slutat sitt. Gumman och jag knalla hem. Kanske var det sista gången vi besökte gamla Söderlindhs. Tante Bina fick lunginflammation, dog. Den gamle maken underrättades; han sa: Uppskjut begravningen någon dag. -- Så skedde och de båda gamla följdes åt. -- Emellertid traska nu farmor och jag gatan fram i skymningen. Marknadslivet har avtagit. Det är rätt stilla. Från Alnängarna kommer tingel-tangel-låt och vilda djurs rytande -- karusell och menageri, kanske även cirkus. Det lockar. Den tidens Örebro bjöd ej på stora sensationer. De få hemmalagade, som bjödos, sågos ofta med surt öga av höga vederbörande. T.ex. Mårten Gås. Min första Mårten Gås på skolgården var en bländande tillställning. Pojkarna buro pappersmasker och svängde rykande facklor i vilda danser. Detta förbjöds. Vi funno då ett nytt sätt att fira helgonet: vi gingo i skymningen genom stadens gator i gåsmarsch cirka tre hundra pojkar, mössorna bakvända, vi gingo tysta, på tå, stumma. Vi voro spöklika. Kanske påminde vi på något sätt om Ku-klux-klan eller annat hemligt sällskap. Vi skingrades lika spöklikt tysta som vi samlats. Rektor var upprörd nästan till tårar. Han sa att vi nu allvarligt komprometterat skolans anseende inför staden och alla rikets högre allmänna läroverk. Han manade oss att aldrig upprepa detta fula tilltag. Han var långt ifrån sträng, denne rektor, men han hade en förmåga att bli upprörd i djupet av sin själ, ett sätt som föreföll oss hemlighetsfullt och respektingivande. Vi gingo aldrig vidare den ene efter den andre i lång rad. I stället samlades vi i små partier, spelade vira och drucko punsch. Må man dock ej tro att vi voro fräcka och trotsiga. Ingalunda! Vi gjorde det i smyg.

Marknaden den 4-5 september var så att säga en Örebroarnas privatsak och enkannerligen matmödrarnas angelägenhet. Liksom farmor köpte sitt vinterförråd av lin, så försågo sig alla hushåll efter förmåga med vinterns förråd av mångfaldiga slag, kompletterade köksattiraljen m.m. Denna ekorrdrift att samla förråd har antagligen så gott som slocknat, även fast den under »kristiden» fick en bedrövlig pånyttfödelse. Men ännu i min mors ungdom, d.v.s. på femtio- och sextiotalen, läto de större hushållen slakta så nöt som gris för egen räkning och köttet tillvaratogs i köken. Även kolonialvaror inköptes mer eller mindre en gros. Ännu i min barndom tjugu--trettio år senare kvarlevde något av samlaredriften, fast förutsättningarna redan bortfallit. Socker inköptes fatvis och i toppar, bitsockret höggs av mamma själv. Kaffet köptes säckvis och rostades i spisen o.s.v. Höstens sylt och bak tog en å två veckor i anspråk, varvid min mor biträddes av fru Nyström, hela stadens kokfru, en fet och fryntlig gumma, vars man varit kusk hos morfar. Den goda gumman var stendöv, vilket för oss barn underlättade fyllandet av vår uppgift vid baket -- snatta nygräddade kakor. Förresten måtte gumman ha varit grundligt »mörkrädd». Då min förste, bittert begråtne ekorre en natt stod lik i övre våningen på vårt lantställe, utbad gumman sig sovplats på nedre botten med husan vid sin sida. Det undras mig, om inte dylik rent barnslig mörkrädsla även hos gammalt folk var vanligare då än nu?

Även utan detta höstuppbåd hehövde det välmående Örebro näppeligen frukta livsmedelsbrist. Kötthandel i butik fanns knappast, men de båda torgdagarna, onsdag och lördag, medförde ett överflöd av alla de sorter. Min far, som hade synnerligen livliga förbindelser med landsbygden länet runt, formligen belägrades vissa lördagar av bönder och jägare, som utbjödo sina varor, ej minst fågel, hare och älgkött. På morgonen den 1 augusti infann sig sparbankens förträfflige vaktmästare Karlsson (sedermera Söderberg) och presentade de grandiosa kräftor, som han fångat tillsammans med sin son, min vän och kamrat, numera Sparbankens kamrer. De i pesten så bedrövligt omkomna Hjälmarekräftorna ägde som bekant ett stort rykte och det är med verklig ömkan jag stundom hör personer från andra vattudrag, enkannerligen smålänningar, förtjusa sig över sina skaldjur! Hjälmarekräftornas europeiska ryktharhet fann jag en gång bevisad på en restaurant i Wien, där »Hyalmare-Krebs» stodo på matsedeln. Kyparen kände visserligen ej Hjälmaren och jag skulle nästan tro att inte heller kräftorna gjorde det -- men i alla fall: berömmelsen hade flugit över Europa! Likväl tror jag, att ingen sann Örebroare av min generation vill ge Hjälmarekräftan ett alltför högt rum i jämförelse med dess syster i Svartån, enkannerligen då i Hidinge. Däremot intar Hjälmarelaken en utomordentligt hög rangplats och likaså gösen, ehuruväl jag nu efter tjugu års besinning finner mig villig att ge min gamle vän August Tersmeden på Hinseberg rätt, då han med lokalpatriotisk värme hävdade Väringegösens företräden. Detta om detta. Gäddan finner jag sig lik i alla vatten. Men jag gör icke anspråk på att vara finsmakare.

Det dominerande viltet i dessa trakter var då som nu älgen. Om den var mindre skygg då än nu, vet jag inte. Jag minns en midsommarnatt, då älgfar med maka och barn rätt lugnt drog igenom vår trädgård, i trots av att ett tämligen stort och muntert sällskap där höll vaka. Även hörde man talas om älgar, som vågat sig in mitt i stan. Den tidens skogsägare torde i allmänhet ha varit synnerligen måna om sina älgar, månare än själva jaktstadgan. En rik industriman i en av bergslagsstäderna ägde eller arrenderade en betydande jaktmark. Här lät han på lämpligt ställe i en väldig eks krona bygga en hydda, där han och vänner under ett stilla pokulerande avvaktade älgarnas framdrivande en masse mot denna fälla. Vännen Tersmedens förakt för dylik »sport» hade en nära nog religiös karaktär. På hans egna vida marker uppehöll sig en höst en osedvanligt stor tjur av jag vet ej huru många taggar. Han gjorde en hel del ohägn, skrämde folk och borde rätteligen ha sin kula. Tersmeden dröjde -- jag tror, att han i hemlighet ömmade för den majestätiske gammelfar. Hans yngste pojke, en fjortonårig Nimrod, drevs emellertid av sitt heta blod att upptaga en dust med bjässen. Efter »om och men» fick han slutligen tillstånd att under en skogvaktares beskydd uppsöka älgen. Stolt drog ynglingen åstad. Pappa Tersmeden, mysande i grå skägget, viskade till mig: Var du lugn -- bara gammelfar rister på hornen, kommer de hemskubbande med benen på ryggen. -- Så skedde!

Om sålunda septembermarknaden hade en utpräglad »hushålls»-betydelse, var stadens andra och mest namnkunniga marknad mer industriellt, för att inte säga stor-industriellt betonad. Hindersmässan -- förr den 19, nu 26 januari -- har väl alltjämt sin stora betydelse som svensk eller mellansvensk bruksriksdag, men jag förmodar, att denna »mässa» med sexhundraåriga anor ej längre ter sig så pittoresk som i min ungdom. Själva staden har ju förlorat en god del av sin åldriga prägel, främst tack vare Järntorgskvarterens rivande, Kungsstugans olyckliga flyttning, husarstallets borttagande, vilket allt i mitten av staden skapat ett alldeles onyttigt torg, som -- åtminstone vad västra delen beträffar -- torde höra till de ledsammaste i Sverige.

De hruks- och lantpatroner som Sankt Henriks dagar gästade staden hörde hemma inom län och grannlän. Jag misstänker att den glans som stadens plutokrati, ämbetsmannavärld och officerare utstrålade vid andra stora tillfällen -- Oscarsbalen den 1 december t.ex. -- något bleknade när dessa högmögna, i vidunderliga pälsar inbyltade herrar drogo in genom tullarna vid bjällrors rika klang och de ståtliga kuskarnas skryt-klatschar. Några av herrarna kände jag personligen (försåvitt ett barn kan sägas känna vuxna) och de ha därför präglat sig bättre än andra i mitt minne. Carl C:son Lindberg på Laxå, en liten genialisk, hetlevrad man med nästan judiskt utseende. Bland sina många »järn i elden» räknade han ock »Örebro Elektriska», vartill han och min far tagit initiativet. Huruvida han ock var med om Örebro Pappersbruk erinrar jag mig ej. Lindberg dog rätt ung anno 1900 -- om jag ej missminner mig -- och efterträddes på Laxå av en bland den svenska industriens märkesmän Carl Sahlin. Än vidare minns jag den järve Lars Larsson i Bredsjö, en äkta bergfrälseman, herre över ett rike. Vidare Norrhom på Pershyttan, Gripenstedt på Bysta, mäktig och martialisk man, Hansson på Breven, de båda älskvärda hröderna Lejonhielm från det vackra Svartå. (Kanske missminner jag mig beträffande baron Malcom -- i egenskap av tjänstgörande kammarherre hos drottning Sofia tör han vistats mestadels i Stockholm. Av Svartå har jag starkt minne, mest kanske därför att jag där första gången såg smederna sotiga och heta fast i blotta skjortorna ränna omkring bland de glödande ormarna -- just en infernalisk syn. Valsmästaren själv, troligen av wallonblod, var far till en mig mycket närstående person, rätt känd i »hela stan» -- nämligen mina föräldrars trotjänarinna, Amanda Löthgren, vid sin död fyrtiofemårig i tjänsten. Än vidare skymtar jag i Stora hotellets festliga salar Lindberg på Dalkarlshyttan, nära frände (dotterson?) till von Thrasenbergs och Ottar Trallings författare, Cederborgh -- även Laxå-Lindberg hade så tillvida knytning med svenska litteraturen att hans fru var dotter till Fredrek på Ransäter.

Börjar jag plocka rätt bland barndomsminnen, finner jag en blott alltför talrik här av trofasta Sankt Henriks riddare: Kirkegaard på Averby, Grill på Godegård, Dickson på Värnsta, Coyet på Nynäs och hans rödskäggige bror, vars gårdsnamn jag glömt, De Geer på Ervalla, Åkerhielm på Dylta, den store majoren Schröder på Ringahy (den siste som burit Nerikes regimentes uniform), Striberg-Larsson, Carlsson på Stadra, Yngström på Valåsen. Sistnämnde gubbe betraktades med ej ringa respekt av såväl turk som kristen. Han var tämligen enstörig men som god vän till min morfar och ej sällan gäst hos mina föräldrar var han mig rätt känd. Han såg ut som ett bergslagstroll, kort och bred, skarpögd, med ovanligt stor näsa orh utstående öron. Därtill en åtminstone yttre och ytterlig bisterhet i karaktären. Han räknades bland bergslagens drottar, herre över stora land. När Örebro skulle få sin första kraftledning från Bratt- och Skråmforsarna, vägrade han att släppa fram den över sina ägovidder. Emellertid var det enda vägen och hela företaget äventyrades av gubbens halsstarrighet. Hans dotter gav min far en vink att ett personligt besök kanske kunde åstadkomma någon ändring. Min far for och jag slank med, alltför liten att alls iakttagas, men ej för liten att iakttaga den sällsynt sköna nejden och den skräckinjagande men nog så märklige bergslagsgubben. Hur det nu var återvände min far med segern, vilket betraktades som ett underverk. En annan av tidens och ortens mer originella gestalter var min gudfar, Stedingk på Ekeberg (drottning Margareta Leijonhufvuds barndomshem; i vår tid är godset känt för sin vackra marmor, varav bl.a. Dramatiska teatern visar prov). Stedingk var en begåvad karl men något fladdrig i karaktären samt i besittning av en väl utvecklad och omhuldad lättja och därtill en rätt så hög uppskattning av sin börd. På Ekeberg fanns en samling av gammalt franskt porslin och möbler, dessutom ett rikligt gammalfranskt bibliotek, sammanbragt av Stedingks far, länge bosatt i Paris. Allt detta skingrades sedermera till stor del på grund av ägarens liknöjdhet. (Någon del av biblioteket har hamnat -- jag minns ej hur -- hos en hibliofil, min vän ouh kollega Sven Lidman.)

Trots sitt goda huvud och en beundransvärd snabbhet i repliken blev Stedingk föremål för mycket gyckel och stundom en ren rogdocka för de goda Örebroborgare, som han själv gärna betraktade en smula de haut en bas. Anekdoter om honom, de flesta väl osanna, berättades ofta och med nöje. Några av Hindersmässans spetsar hade samlats i Stora hotellets sällskapsrum för att spela vira, och bland dem Stedingk. In klampar då dennes särdeles rustike betjänt, något lurvig i anseende till förståndet samt yttrar: Nu får nådig baron och kammarherren masa sig i säng. -- Vad, skockar tusan etc. -- Betjänten sorgset: Där syns vad man kan lita på bättre folk. När jag staddes, hettes det att baron skulle få vara drucken första kvällen på marknan och jag den andra -- men baron lägger beslag på båda. -- Anekdoten var givetvis osann (den gode baronen hade förresten ganska måttliga dryckesvanor), men den herättades med stort nöje och anföres här egentligen för att visa, att skämtlynnet var ganska anspråkslöst och nästan lika rustikt som Stedingkens betjänt.

Eljes tog staden på bästa sätt emot dessa lantliga gäster, med vilka den hade så många merkantila och kulturella förbindelser - de senare häftande icke minst vid skolorna. Gossläroverket, »karolinskan», ägde allt sedan Gumælii kraftiga och kloka styrelse namn bland de främsta i riket. Flickskolan, den Risbergska, numera stort kommunalt läroverk, grundades av en liten »tante» Risberg och hade i förstone så ringa omfattniug, att den vid ett olyckstillfälle kunde logera några dagar i min mormors vardagsrum. Eleverna kallades och kallas väl än »risgryn». De voro mycket populära bland oss »karolinare». Även några bland oss tör väl ha varit populära bland dem, ehuruväl vi hade svåra rivaler i teknisterna, som kanske i allmänhet voro något hurtigare än lärdomsljusen vid Olaus-obelisken. Varför vi stolta »karolinare» av ovänner kallades »råttor» är mig lika okärt som omöjligt att utgrunda. Teknisterna kallades »kålmaskar» -- det söta risgrynet hade alltså att välja mellan en råtta och en kålmask, stackars barn. Karlbergare och kadetter voro lyckligtvis (för oss) sällsynta till och med under jullovet.

För Örebro var Hindersmässan liksom ett nådebröd, sparat från julens sötbrödsdagar. Glansen, festligheten som skrinlagts obevekligt tjugondag Knut fick mitt i januarimörkret ett kort men lysande efterspel. Det var säkerligen ej många hem som inte på ett eller annat sätt berördes av denna invasion av närstående främlingar. I de burgnare hemmen gav man mer eller mindre lysande fester för släkt och vänner från bygden, i de fattigare tog man ock mot gäster, för betalning eller för vänskaps skull. Alltid medförde vänskapen några gåvor in natura. Herrar handlande sågo sina kassor tävla med eller kanske överstiga de sköna kassorna före jul. Dåsigheten efter helgen sveptes bort av bjällerklangen från dessa slädkaravaner som rutschade in från den knastrande vita snön och vintermörkret utom tullarna. Det gällde att ta emot, att representera, att visa sig »urban». De mångfaldiga skolhushållen inspekterades av långväga mammor, som givetvis borde krusas och fägnas ej minst med mer eller mindre uppriktigt rosande av deras telningar. Grosshandlare och bankmän sågo kring sig en mängd affärsvänner, som skulle hedras och kanske uppmjukas. Bankvärldens nestor, Enskilda Bankens mångårige chef Sernander -- far till den frejdade botanikern -- var en hjärtans glad och vänlig sällskapsmänniska och helt visst representativ. Detsamma tör man kunna säga om Örebrohövdingarna från den tiden, P. A. Bergström, den store politikern, två gånger statsråd, hade visserligen en uppsyn tillräckligt kärv att skrämma både barn och riksdagsmän: icke desto mindre var han en välsedd man -- kanske just därför att han var en man och en man med mycken humor. För mig satt han sönder en stol, som ej var funtad för sådan ära och sådan tyngd -- men det må vara hänt och glömt. Efterträdaren, Svedelius, också han en rätt ståtlig karl men mera cirklad, hör genom sina intima förbindelser med svensk och tysk storindustri ha varit särskilt ägnad att öva värdskap vid denna industriens mässa. Nordström slutligen var till den grad trevlig karl, att ingen stort brydde sig om vad han i övrigt var. Hans intresse för stadens och enkannerligen slottes historia resulterade bl.a. i hans tillsammans med stadsarkitekt M. Dahlander utgivna »Örebro slotts byggnadshistoria». Av sin far professor J. J. Nordström tör han ärvt en mer vetenskaplig än administrativ läggning. Förresten ville han att alla människor skulle ha det bra och gärna en smula bekvämt. Malicen påstod att han som järnvägsgeneral mer sörjde för de svenska tågens komfort än för deras snabba fortkomst. Nordström var en gammal utter, desslikes var hans några år äldre, innerligen älskade syster en gammal utter. Vad därmed menas, vet jag inte men han sa så själv. Kanske syftade det på att syskonparet gärna tillbragte varkra sommarkvällar i den lilla planteringen nedanför slottsfallet.

Dessutom var han jägare, fast kanske en bland de mera ofarliga, och tillhörde den krets, som gärna samlades i Axel Borgs jaktstuga. Samma krets räknade en ännu oblodigare medlem, Oscar Sundelius, stadsläkare, stor hygieniker, i många år Svenska Läkarsällskapets ordförande. Sundelius led av ett enligt mitt och mångas mening onaturligt ordningssinne. Jag sökte till och med en gång övertyga honom om att hans ordningssinne var en beslöjad sinnessjukdom. Vi befunno oss för tillfället i Italien, och Sundelius, beroende av mina språkkunskaper, nödgades tåla min ungdomliga fräckhet. Emellertid fanns det lika mycken godhet i hans ordning som ordning i hans godhet. På samma resa, som gemensamt företogs, fann jag honom på terrassen till Pera Palace i Konstantinopel, ömsom njutande den underbara stadens åsyn, ömsom studerande en lång förteckning, skriven med hans prudentliga stil. Ett utdrag ur Bædecker? Nej. En lista över samtliga hjon i Örebro försörjningsinrättning jämte en del andra gamla fattiga eller sjuka stackare. Var och en skulle ha sitt eller sina vykort från fjärran, underbara länder. Ordning och ömhet i själva hundturkens huvudstad!

Sundelius var ungkarl och likaså hans företrädare, Jacob Larsson, mannen med bergsmransryggen, patriarkskägget och Värmlandslynnet. På sin tid var Larsson säkerligen en av stadens för att ej säga länets populäraste män. En damernas synnerligen nitiske riddare blev han dock invecklad -- ja själva själen i en mycket svart sammansvärjning mot det täcka könet. Han jämte snusmalare Westman grundade den hemliga orden som under namn av Westmanska stiftelsen länge fortlevat till harm för mången ungmö och framförallt mången mor till giftasvuxna döttrar. Utan att vilja avslöja stiftelsens mysterier, även om jag kunde, må dock nämnas att orden, samtidigt som den sjunger kvinnans lov, på allt sätt söker skydda sina medlemmar för det ju givetvis i viss mån förstås något tryckande äktenskapsoket. Har stiftelsen haft framgång i sina dunkla strävanden? Ja. Det har visat sig att män, som efter det sextionde levnadsåret slutit sig till brödraskapet, tack vare brödernas kraftiga stöd i regel lyckats undgå äktenskapet. Gifta män tillåtas någon gång taga säte i brödrakretsen, dock endast om de ödmjukt påtaga sig det förnedrande namnet »varnande exempel». Vad de snälla fruarna säga om det, förtäljer ej ordens historia, som förresten ännu lär vara oskriven. Jag har nämnt detta sällskap i mina hågkomster från en stad, som är alldeles ovanligt rik på ordnar och sällskaper, hemliga och öppna. Därmed vill jag ej ha sagt att den celebra stiftelsen skulle värdigt representera ordnarna i Örebro. Långt därifrån. Men i fråga om hemtrevnad har den kanske överträffat de flesta andra.

När jag låter alla dessa gestalter från adertonhundratalets sista decennier draga mig förbi, slår mig plötsligt en fråga: Var någonstans har jag borgmästaren? Han hette Wikander och jag tycker mig skymta en tämligen lång, gänglig gestalt, ett vitt skägg, ett fårat ansikte, som talade om ålder och sjuklighet. Det är inte mycket att minnas om sin hardomsstads borgmästare, allra helst personer av ringare betydelse träda emot mig rätt klart. Hemligheten förklaras kanske just av en sjuklighet, som höll den gamle fjärran från gator och torg.

Nåväl -- flyttar jag blirken lite längre fram i tiden, behöver jag inte fråga: Var är borgmästarn? Kunde en så pass stor och skiftande stad som Örebro verkligen ha en »allt i allom», så vore Victor Schneider utan tvivel rätter man att bära äres-ordet. Jag skulle vilja påstå att denne man från det »sävliga» Skåne givit min kära fädernestads psyke någonting käckare, friare, ljusare än den tillförne ägde. Också har han under decennier burit ej blott borgmästarämbetets tunga utan ock den kanske än mer krävande plikt som eljes av ålder tillkommer klockarfar: att allting bestyra.

Örebroborgmästarens ljusa, spänstiga lynne för mig till betraktelsen: finns det något specifikt Örebrolynne? I så fall -- är det övervägande mörkt eller ljust? Vi närkingar skyllas för att vara ettriga och envisa. Ettrigheten tror jag inte är så farlig. Visst kunde vi skolpojkar nå vackra resultat genom att reta bönderna på torget eller gesäller eller andra conpatrioter. Men det är väl inte annorleds annorstäds. Någon större orolighet erinrar jag mig ej från dessa decennier undantagandes det skräckinjagande »rallareupproret» vid kanalbygget. Dess orsak minns jag ej men väl att min mor låg sjuk då det larmande demonstrationståget drog förbi vårt hem vid Drottninggatan. Si, då öppnade förutbemälda Amanda Löthgren ett fönster åt gatan och ropade full av förtrytelse: Skäms ni inte att föra väsen, karlar! Doktor Larsson har sagt att frun måste sova! -- Detta naiva utrop (som lyckligtvis drunknade i sorlet) tyckes mig ett bindestreck mellan en svinnande idyll och kärvare, men ock storvulnare tider.

Envisheten få vi kanske lov att medgiva men i så fall envishet även på gott. Staden räknar visserligen anmärkningsvärt få släkter, vilka i flera generationer uppehållit samma sociala nivå. Vunnen rikedom t.ex. har ofta medfört emigration, väl huvudsakligast till Stockholm -- ett förhållande som knappast smickrar vare sig staden eller emigranterna. Den envishet eller uthållighet i arbete och ekonomiska strävanden, enskilda och offentliga, som i Örebro visats, har emellertid ständigt försett staden med ett betydande antal framstående män framför allt på det merkantila området. En skarptungad främling nämnde någon gång detta urgamla, vördnadsvärda Örebro en »uppkomlingarnas stad». Låt gå, I gode bröder! Det ligger ej ringa heder i det namnet och därtill gott framtidshopp.

Väl eftertänkt tror jag mig finna att Örebrokynnet, Närkelynnet har en glad, ljus grundton. Det är inte Hindersmässans ljusstrålande fönster, festerna, balerna som föra mig till den tron, den jag väl ock har andra skäl att hysa -- nej det är sannerligen en begravning. I stan eller rättare utanför: på Ladugårdsskogen bodde ett gammalt muntert kvinnfolk som hette Hönsa-Klara. Som av namnet framgår var hennes näring att uppföda och sälja höns och hon var säkerligen en av stadens mest kända fruntimmer, sedd och välsedd i hundratals kök och på torget en institution. Nå, hennes dag och timma kom, hon lämnade sitt torg för beständigt. Då hände att på begravningsdagen, som just var en torgdag, folk övergav sina stånd, sin handel och vandel för att följa Hönsa-Klara. Torget låg någon stund tvst. Förhållandet inberättades för min hustru och mig av Amanda Löthgren -- och vem skulle känna saken bättre än hon. Min hustru förvånade sig att den lilla gumman visades sådan heder av ett helt stort torg. Löthgren utbrast: Ah, det kan väl frun tänka sig att de ville följa Hönsa-Klara! Hon som jämt var så glad!

Vad ligger i orden? Kärlek och vördnad för glädjen, helt visst. Närke har städse varit landet för starka religiösa rörelser, men sällan eller aldrig torde de haft samma glädjefientliga anstrykning som i så många andra landsändar. De skogiga, rätt ödsliga bergens melankoli smälter samman med den hördiga, trygga slättens ljusare lynne till -- om jag så må uttrycka mig -- ett allvar, som älskar glädjen. Skatta glädjen högt, ni som äga henne! Skatta glädjen högt, ni som sakna! Ren det att glädje finnes är nog källa till glädje. * s145 Närkes ära I Närkes ära

av Ludvig Nordström

I.

Närkes ära är Närkes skoindustri, som under den korta tiden av ett kvarts sekel förvandlat landskapet till en centralpunkt för hela den svenska skofabrikationen, och att detta verk måste räknas såsom landskapets mest ärofulla insats i det modärna Sveriges historia beror därpå, att nämnda industri skapats helt och hållet av det närkiska folket självt, genom en rad duktiga män, vilka startat med två tomma händer och endast genom klokhet, energi och karaktärsfasthet åstadkommit detta storverk.

Innan vi gå in på, hur det nuvarande tillståndet uppnåtts och gestaltar sig, kan det vara av intresse att först placera in den närkiska skoindustrien i ramen av landets allmänna industriella liv.

Följer man då den officiella statistiken, finner man, att enligt dess senaste uppgifter, för år 1927, skoindustrien i riket intar den plats, som framgår av följande översiktstabell:

Industrigrupper Salutillverkningsvärde

1. Livsmedelsindustri ...................... 1 092 milj. 2. Malmbrytning och metallindustri ......... 1 076 » 3. Pappers- och grafisk industri ........... 681 » 4. Textil- och beklädnadsindustri .......... 457 » 5. Träindustri ............................. 440 » 6. Kemisk-teknisk industri ................. 221 » 7. Läder-, hår- och gummiindustri .......... 202 » 8. Jord- och stenindustri .................. 166 » 9. Kraft-, belysnings- och vattenverk ...... 139 »

År 1927 intog alltså den grupp, inom vilken skoindustrien faller, sjunde rummet, med ett salutillverkningsvärde av 202 miljoner kronor, och i denna siffra ingingo skofabrikerna landet runt med 9O miljoner. Men av dessa 9O miljoner föllo på Närke icke mindre än 50 %, medan 25 % kommo på Skåne och 25 % på landet i övrigt.

Med andra ord, Närke ensamt fabricerade det året skodon åt svenska folket för 45 miljoner kronor, vilket betyder, att denna industri nådde samma produktionsvärde som t.ex. hela fabrikationen av elektriska maskiner i landet, som alla gasverk och vattenledningsverk i landet sammanlagda eller som alla landets chokladfabriker och nära nog som alla dess margarin- och flottfabriker samt talgraffinaderier.

Denna ytterst betydande industri ligger nu koncentrerad på två platser i landskapet, dels i Örebro stad och dels ett par mil därifrån i Kumla vid Västra stamhanan mellan Örebro och Hallsberg.

Och jag tror icke, jag gör mig skyldig till någon överdrift, om jag säger, att historien om denna industris uppbyggande tillhör de intressantaste och dessutom -- vilket är viktigare -- de för framtiden mest löftesrika sidorna i berättelsen om det aktuella Sveriges tillkomst och verkliga innersta väsen. * s146 Närkes ära II II.

Ty jämför man denna närkiska skoindustri med de klassiska svenska industrierna, gruv- och metall- samt trävaruindustrien, så framträder strax den skillnaden, att medan såväl gruv- och metall- som trävaruindustrien äro världsindustrier, så är skoindustrien begränsad till den svenska hemmamarknaden och alltså tevande icke på utländska utan enhart på svenska köpares pengar.

Men nu är ju Sverige ett litet land, dess befolkning om 6 miljoner människor betecknar icke någon stor konsumentgrupp, och dessutom tillkommer ju, att landet med sin enorma utsträckning, sina skiftande klimatiska förhållanden och i följd därav sin även högst skiftande ekonomiska struktur erbjuder ett allt annat än lättarbetat fält för de uteslutande till en dylik hemmamarknad hänvisade industriföretagen.

Att nu, detta till trots, en enda ort i landet förmått till sig koncentrera fabrikationen på ett så viktigt område som skodonens i den grad som fallet blivit med Örebro, det måste självklart ge ämne till reflexioner. Örebro börjar nämligen i våra dagars Sverige alltmer framstå som en värdig motsvarighet till skohuvudstaden Northampton i England och till skohuvudstäderna i Massachusetts, centralområdet för skoindustrien i U.S.A. Man måste inför anblicken av en dylik utveckling fråga sig, varpå det berott, att förhållandena kommit att gestalta sig på detta sätt, och det är just historien om hur det gått till, som blottar ett Sverige, vilket vi sällan eller aldrig ägna någon tanke men vars insats blir alltmera bestämmande både för vårt individuella och för vårt nationella liv.

Svaret på frågan, varpå det berott, är enkelt. Den viktigaste förutsättningen har, som redan antytts, varit personlig duglighet, och man kan säga, att denna personliga duglighet i sig avspeglar, på ett lyckligt sätt, den personliga duglighet, som skapat hela det modärna industriella Sverige.

För att kunna klart överblicka sammanhanget måste man emellertid se lite längre tillbaka, nämligen till den viktigaste brytningstiden i Sveriges hela historia, med andra ord till övergången från 1700- till 1800-talet. Det som karakteriserade nämnda övergångsperiod var, som bekant, att Sverige då förlorade dels sin förut dominerande ställning på världsmarknaden som järnleverantör och dels det sista av sin forna politiska stormaktsställning i Europa samt därmed definitivt nedsjönk till vad Napoleon kallade en stat av 3:e rangen.

Dessa förändringar avspeglades i den brytning med det krigiska förgångna och i de nya signaler till en fredlig insats, som äro kända från Tegnérs och Geijers programdiktning, i »Frithiofs saga», »Vikingen» och »Odalhonden», där de ta farväl av det som varit och med Frithiof utropa:

O, det är härligt att få vedergälla med fredlig bragd sin ungdoms övermod.

Vid inbrottet av 1800-talet bygges alltså Sverige om från grunden. Det bryter med merkantilismens idévärld, drömmer icke om vare sig yverboren handel på Asien eller import av för landets förhållanden icke lämpade industrier som t.ex. sidenväverier i förening med silkesodling o.d., det bygger upp mekaniska verkstäder, fackskolor för de olika praktiska yrkena i landet, reformerar elementarundervisningen, finansväsendet och näringslivet.

Det börjar från utgångspunkten genom att kasta sig på landets urgamla huvudindustri, jordbruket, och det med sådan kraft, att under 1800-talets hela förra hälft den odlade arealen i landet ökades med ungefär ett hektar för varje nyfödd medborgare i riket.

Det är mot bakgrunden av dessa tidsrörelser man har att se även den närkiska skoindustriens historiska tillblivelse. Ty den allmänna omsvängning, som vid 1800-talets början ägde rum bland de bildade och ledande klasserna och som kom dem att arbeta på mer praktiska och liberala linjer, den omsvängningen sjönk gradvis under seklets lopp ner genom samhällets olika lager och förvandlade därmed successivt hela svenska folkets psyke, skapade en mer realistisk och produktiv livssyn och kom därmed nationens inneboende kraft och duglighet att taga sig uttryck även inom det praktiska livet, så som de fordom fått göra sig gällande huvudsakligen i militärt och administrativt avseende.

Den mäktigaste drivfjädern i denna utveckling var den starka folkökningen under 1800-talet. Denna människovåg går nämligen som en mäktig dyning genom hela 1800-talets värld, spränger de gamla, alltför trånga livsförhållandena och bereder väg för demokratien, industrien och emigrationen.

Fäster man ur denna synpunkt blicken vid förhållandena i Närke, finner man, att därstädes en stark folkökning framträder två gånger under seklet, nämligen dels under perioden 1821--3O och dels under perioden 1861--70, och det är därför av intresse att konstatera, att det är på 1830-talet och på 1880- och 1890-talen, som den närkiska skofabrikationen har sina båda klassiska tider, innan den vid 1900-talets ingång tar steget över till den rena industrialiseringen.

Och från inbrottet av det nuvarande seklet närmar sig så Örebro med Kumla steg för steg ställningen som skohuvudstad i Sverige. * s149 Närkes ära III III.

Att nu denna utveckling berott på en inneboende nationell duglighet, här framträdande i en lokalt bestämd miljö och framdriven av ovan skisserade tidsrörelser, framgår så tydligt man kan hegära, då man undersöker själva upphovet till den närkiska skoindustrien och sedan följer dess vidare utveckling fram till våra egna dagar.

Denna undersökning är dess bättre lätt att göra, då industrien i fråga räknar endast två à tre generationer och i stor utsträckning icke blott hållit sig inom samma lokalitet utan även inom i stort sett samma familjeförband eller släkter. Ingående skildringar föreligga dessutom genom den klarsynta och värdefulla verksamhet, som utövats av Örebroortens högt skattade krönikör, Bernhard Forssell, författare till Örebro stads historia, till »Handskomakeriet i Närke» m.fl. arbeten, på vilkas uppgifter, sammanställda med muntliga relationer från auktoritativt håll inom de skoindustriella kretsarna i Örebro, jag i det följande bygger.

Själva banbrytaren för den närkiska skoindustien var en man vid namn Anders Andersson i Kumla, född 1823 och son till en dagsverkare.

Denne Anders Andersson tog det första steget genom att redan som 16-åring, sedan han hos sockenskomakaren lärt sig verket, absolut bryta med själva grundprincipen för allt skomakeri intill den tiden. Dittills hade endast förekommit beställningsskomakeri, som inneburit, att alla skodon gjorts på direkt beställning och sedan mått tagits på kundens fot.

Skomakeriet var vid denna tid så organiserat, att sockenskomakarna, som Forssell målande skriver, »åtföljda av drängar och lärpojkar med lästknippen på ryggen och förande med sig alla till yrket hörande verktyg året runt vandrade från den ena bondgården till den andra. Väl komna till en dylik stannade de där, till dess bonden och hela hans familj, vartill då även hörde både drängar och pigor, voro försedda med dels lagade, dels nya skodon för ett år eller kanske längre tid framåt.»

Anders Andersson gick nu en ny väg. »Varför, tänkte han, inte försöka med att tillverka skor till försäljning i den halvannan mil från Kumla belägna staden Örebro? Tanke och handling blevo ett, och sedan han av föräldrarna utverkat sig tillstånd att i hemmet bedriva sitt i början anspråkslösa hantverk, inköpte den då ej 17-årige ynglingen först och främst de skomakareverktyg, han ej med egna händer kunde förfärdiga, och för det övriga av sina sparade styvrar, hela 2 ½ riksdaler banco, ovan- och bottenläder till det första parti obeställda skodon, som veterligen är tillverkat i Sverige. Det var på hösten 1839 och på samma gång den anspråkslösa början till den storartade masstillverkningen av de sedermera bekanta 'Närkes-skodonen'».

Anders Andersson kallas på denna grund »partiskomakeriets fader».

Efter honom följde andra, främst Karl Persson i Stene, vilken var den förste, som började med skohandel i större skala och därför blivit kallad »skohandelns fader».

»Alla dessa, säger Forssell, började sin verksamhet i högst obetydlig skala, men så förstodo de även konsten att driva upp var och en sin affär, trots att de inom en jämförelsevis kort tid fingo konkurrenter, ty deras oväntade framgång lockade allt fler skomakarynglingar att följa deras exempel, och sedan skråförordningens skrankor fallit år 1846, utbredde sig partiskomakeriet först i Kumla och därifrån först till närgränsade socknar och sedan över hela Närke».

Nu frågar man sig givetvis, hur det kan förklaras, att denna rörelse uppstod och så hastigt spred sig just i Närke och speciellt i Kumla socken.

Man har då två andra likartade, ekonomiskt betydelsefulla folkrörelser att i detta sammanhang dra sig till minnes, dels linneväveriet i Ångermanland och Hälsingland från 1700-talets mitt, dels bomullsväveriet i Västergötland från 1820-talet med föregångsnamnet Sven Eriksson i Mark. Linneväveriet blev aldrig mer än hemslöjd, emedan bomullen var billigare, men bomullsväveriet utvecklade sig i Västergötland parallellt och samtidigt med partiskomakeriet i Närke till en viktig industri, avsedd för hemmamarknaden.

Detta visar, att partiskomakeriet i Närke alltså bildade endast en gren av en allmän nationell ekonomisk rörelse, och denna rörelse kan karakteriseras såsom en yrkesemigration, direkt svarande mot den geografiska emigration, som överflyttade vissa folklager från Sverige till företrädesvis Förenta Staterna. Ser man saken i det sammanhanget, blir orsaken till skoindustriens uppkomst lättare att fatta. Ty liksom den geografiska emigrationen berodde även denna yrkesöverflyttning på samma hakomliggande kraft, den ovan nämnda mäktiga människovåg, som under 1800-talet bredde sig över Sverige och sprängde dess gamla livsformer. Trots jordbrukets expansion inträdde nämligen där en överbefolkning, inte minst genom förbudet för ägoklyvning, och ett obesutet folköverskott uppstod, som antingen måste svälta och gå under eller -- försvinna från jordbruket. Vart? Till andra, folkfattigare områden på jordklotet eller till andra, icke överbefolkade yrken.

Att nu partiskomakeriet uppstod i Kumla sammanhänger så vidare med en för socknen utmärkande institution, nämligen dess gamla handel med dragoxar.

Örebro ligger på gränsen mellan det syd- och mellansvenska låg- och jordbrukslandet å ena sidan och det mellan- och nordsvenska hög- och skogslandet med dess bergsbruk, trä- och järnindustri å den andra. Örebro marknad blev därmed under tidernas lopp den naturliga platsen för det sydligare jordbruksområdets leveranser till det nordligare industriområdet, och Kumlaborna hade för sin del specialiserat sig på handeln med dragoxar. I april månad köpte man dessa som ungtjurar (stutar) dels i Västergötland, dels på Skänninge vida beryktade marknad. Stutarna fingo därefter gå i bete under sommaren och kördes in, för att om hösten säljas på oxmarknaderna i Örebro och runt om i bygden.

Därigenom vandes Kumlaborna att vid sidan av jordbruket bedriva affärsverksamhet samt att fara vida omkring i handel och köpenskap, lärde därmed känna människorna, fingo en öppnare blick, en större erfarenhet och därmed mer företagsamhet och mindre räddhåga än vanliga bönder.

När så jordbruket vid folköverskottets trängsel undanrycktes en viss procent av socknens ungdomar och de lärt skomakeri, övergingo, emigrerade de till detta, vände på situationen och gjorde hantverket till huvudnäring, jordbruket till binäring, och därmed var revolutionen skedd.

Sundbärg kallar i Emigrationsutredningens »Bygdestatistik» Örebro län för ett »Sverige i miniatyr», och i ovan tecknade framträdande av partiskomakeriet inom Kumla kan man, om man vill, finna ett utslag i miniatyr av den nationella kraft och duglighet, som efter sammanbrottet vid 1800-talets ingång tog sig så mångahanda uttryck i vårt land.

Det är utgångspunkten.

Från denna första kraftyttring utvecklade sig så partiskomakeriet och partiskohandeln till nuvarande industriella organisation med samma energi, målmedvetenhet och kraft, som präglat starten.

Det är till en början den gamla kända historien, som vi minnas från skolans moraliserande läsebok, om män, som buro de i hemmet förfärdigade varorna på stång över axeln in till stadens marknad och som där under bar himmel sålde lagret -- men däri ligger dock icke det avgörande i dessa mäns insats, ty att unga karlar, vana vid kroppsarbete och vistelse i alla slags väder ute på fälten, bära en börda och stå ute, innebär självklart ingenting besynnerligt. Det märkliga och stora ligger på ett helt annat område och bestod däri, att dessa partiskomakare och partiskohandlare, när deras rörelse allt mer och mer växte och gav allt större inkomster, inte dukade under för guldet utan höllo rak kurs och stannade vid samma enkla, energiska och strävsamma liv.

Det är Närkes, är Närkesfolkets ära! Det är den närkiska skoindustriens insats och betydelse i landets andliga historia.

Och även härvidlag avspeglade dessa män en allmän rörelse i 1800-talets Sverige. Bakom denna besinningsfullhet låg nämligen som verkande kraft en religiös rörelse i landskapet på 187O-talet. Man vet, vad religionen, speciellt protestantismen, betytt för den modärna kapitalismens framträdande, och man vet likaledes, vad de religiösa folkrörelserna Sverige runt betytt vid uppbyggandet av landets industriella, kommersiella och politiska organisation under 1800-talets lopp.

Såsom uttryck för en allmän både internationell och nationell uppryckningsrörelse, gående ut från de förut till synes andligt livlösa folkdjupen, har man sålunda att betrakta denna närkiska ekonomiska skapelse, och däri ligger dess främsta betydelse ur rent historisk synpunkt. * s156 Närkes ära IV IV.

Denna ekonomiska folkrörelse i Närke bidrog nu inom sitt område att på ett genomgripande sätt omforma det gamla skråbundna Sverige till en modärn demokratisk industristat, genom att frigöra en viss del av den nationella kraften från oekonomisk hemslöjd och därmed möjliggöra dess insättande i nationens samlade ekonomiska verksamhet -- alldeles som fallet var med andra motsvarande rörelser över hela den forna hemproduktionens fält genom framträdandet av t.ex. vävnads-, konfektions-, kvarn-, mejeri-, bryggeri- industrierna o.s.v.

Och utvecklingen av den närkiska skoindustrien tecknar sig ur denna synpunkt i korthet på följande sätt.

Partiskomakeriet, som 1839 börjat i Kumla och därifrån, speciellt efter 1846, spritt sig över hela Närke, följde nämligen den klassiska industriella utvecklingslinjen, d.v.s. specialiseringens, och det på så sätt, att Kumla alltmer kom att fabricera uteslutande mansskodon, medan socknarna omedelbart söder om och intill Hjälmaren, d.v.s. Stora Mellösa och Asker, lade sig på damskodon och socknarna norr om Hjälmaren, såsom Lillkyrka, Glanshammar och Rinkaby, på sin lott togo barnskodon.

I denna utveckling blev nu Kumla alltmer ledande, och vi kunna där följa en successiv övergång från den näverbottnade lågskon till den halvhöga kängan och från denna till den s.k. Närkes-stöveln, som blev huvudsaklig fotbeklädnad för lantbruks- och skogsarbetare Sverige runt. Denna stövel förfärdigades helt och hållet för hand, kom att erövra den nationella marknaden både i form av fin- och grovstövel och nådde sin mest fulländade form i den s.k. krökstöveln, som var en finstövel med söm fram. Denna användes av den nu medelålders generationens pappor, landet runt.

Innan dessa kängor och stövlar kommo i bruk, använde svenska folket i stort sett, utom träskor, lappskor och pjäxor, endast de näverbottnade lågskorna, vid vilka om vintern fästes s.k. snösvepor, d.v.s. vita eller grå vadmalsdamasker, knäppta på sidan och i regel nående över knäet, varefter kortbyxan vidtog.

Utvecklingen av denna närkiska hemindustri till modärn fabriksrörelse kan uppdelas i tre huvudperioder, den första 1839--73, den andra 1873--95 och den tredje 1895 till våra dagar.

Den första perioden betecknades av det rena handskomakeriet, den andra perioden inleddes, då Singers symaskin, vilken gjort sitt segertåg kring världen, år 1873 hörjade användas för utförande av nåtlingsarbetet, d.v.s. hopsyendet av ovanlädrets olika delar. Maskinerna gjorde nu sitt inträde, och från och med år 1895, då de första skofabrikerna grundades, övertog maskinarbetet det forna handarbetets roll, och därmed var handskomakeriet dömt och den närkiska skoindustrien skapad.

Men denna utveckling, vars huvudetapper sålunda helt naturligt markerades av de tekniska hjälpmedlens fullkomnande, visade även en annan knappt mindre intressant sida i den förändring, som under tidrymden 1839--95 inträdde i förhållandet dels mellan partiskomakarna på landsbygden och deras furnissörer och samtidigt försäljningsomhud, garvarna och läderhandlarna i Örebro, dels mellan den ursprungliga begränsade lokalmarknaden och hela den nationella marknaden.

Mot slutet av 187O-talet inträdde nämligen det förhållandet mellan partiskomakarna och läderhandlarna i Örebro, att de senare började ta skor i likvid för läder och därmed i själva verket blevo skomakarnas återförsäljare.

Men samtidigt som skomakarna sålunda lade Örebromarknaden under sig, tvingades de också att söka sig bortom Örebro, som snart ej kunde absorbera mer, under det produktionen alltjämt ökades. Så foro de från marknad till marknad och började småningom sätta upp skobutiker runt om i landets städer. Ser man bara på Stockholm vid mitten av 189O-talet, så finner man, att så gott som alla skobutiker vid Lilla Nygatan, som på den tiden var en enda skogata, hade uppsatts och ägdes av närkingar.

Men hur uppstodo nu, under denna utveckling, fabrikerna?

På så sätt, att ur ursprungsläget: en bonde med en lärpojke, uppstod nästa fas, en bonde med flera lärpojkar, därur uppstodo så större mästare, som sålde egen tillverkning i parti och därur företagarna, som köpte upp de mindre mästarnas tillverkning, varur så slutligen framgick driftskoncentration och försäljningskoncentration med fabriker och fristående skohandel.

Dock kan man, om man icke begränsar uppmärksamheten bara till Närke, konstatera tre olika vägar fram till den svenska skoindustriens genombrott, nämligen vad man skulle kunna kalla Skånevägen, Västgötavägen och Närkevägen.

I Skåne hade nämligen på 1890-talet garverirörelsen övergått till storindustri, och för att trygga avsättningen uppsatte den egna skofabriker.

I Västergötland hade en storskomakare, A. F. Carlsson i Vänersborg, uppnått sådan omsättning, att hans verkstad snart sagt automatiskt övergick till fabrik, och denna, som alltjämt existerar, är den äldsta och största i landet.

I Närke berodde tillkomsten av fabriker delvis på, att en strid, som alltsen 70-talet utkämpats mellan de större och mindre mästarna, mot slutet av 9O-talet utmynnade i krasch såväl för de gamla partiskomakarna som för deras förläggare i Örebro. Eftersom skomakarna under utvecklingens lopp flyttat till Örebro stads utkanter för att ha kort leveransväg till återförsäljarna, drogos de därifrån med lätthet in i fabrikerna, landsbygden -- utom Kumla -- tömdes och Örebro uppslök i sina fabriker hela landskapets skoindustri med Kumla som filial, och förutsättningen för en svensk skohuvudstad var skapad.

Och vad har nu denna svenska skoindustri, med centrum i Örebro, åstadkommit? Det nationalekonomiskt betydande verket, att av de 9 000 000 par skodon, som svenska folket årligen förbrukar, mer än 8 000 000 fabriceras i Sverige, i stor utsträckning av inhemskt läder, medan endast 600- à 800 000 par furneras av utlandet.

Om man räknar konsumtionsvolymen som mätare på allmän civilisationsgrad, skulle man kunna säga, att Sverige, när det gäller skor, håller på att närma sig paritet med världsländerna, ty konsumtionen tecknar sig så, att Amerikas Förenta Stater per år och individ förbruka 3 par skor, England 2 ½ och Sverige 1 ½, vilket bland annat innebär, att i Amerika och England halvsulning icke förekommer, medan denna biindustri i Sverige är stadd i avveckling, ehuru den ännu sysselsätter 6--7 000 självständiga skomakare med 8--9 000 arbetare. * s160 Närkes ära V V.

Vänder man sig så till skofabrikationen i våra dagars industriella form, ställs man inför ett skådespel icke mindre intressant än det ovan upprullade. Skofabrikationen tillhör nämligen i våra dagar de ur teknisk synpunkt allra högst utvecklade industrierna, med ett maskinbestånd, vars omfattning bäst framgår, om det meddelas, att en sko, när den är komplett färdig, passerat genom icke mindre än 159 olika maskinella apparater. Redan detta hänvisar nu på en avgörande skillnad mellan handskomakeriet och fabriksskomakeriet, nämligen det senares internationella bakgrund och förutsättningar.

Tar man då först själva fabriken, så erbjuder den, som självklart är, den mest slående kontrast till de gamla skomakeriverkstäderna, vilka snart komma att vara blott ett minne. Medelålders personer kunna ännu minnas de gamla verkstäderna: en skäggig gubbe, ofta av filosofiskt utseende, sittande på en trefot, iförd skinnförkläde, med en grön skärm över ögonen, på det låga bordet framför honom ett myller av små borrar, knivar, tänger, och över detta myller en glaspumpa i trästativ, genom vilken solskenet om dagen, lampljuset om kvällen bröts ner på arbetsföremålet. Rummet nersvärtat av blanksmörja, luktande surt och illa av läderpackor, smutsigt, trångt, i högsta grad ohygieniskt.

Så våra dagars fabriker! Stora stenhuskomplex om 4 till 5 våniagar med ljusa, modärnt inredda kontorsavdelningar av amerikansk modell, vida, luftiga lagersalar för läder, sorterat i olika kategorier i prydliga hyllfack, och liknande anordningar för skolagret. Och så själva fabrikationsavdelningen, bestående av höga rymliga salar i olika våningar, ordnade så, att arbetet flyter utan avbrott från skärningen fram till den färdiga produkten. Dessa salar fyllda av maskiner i långa rader, och dessa maskiner försedda med speciella apparater, vilka suga bort damm, avfall o.d., så att lokalerna hållas rena och luftiga. De äro dessutom soliga och glada tack vare de stora fönstren.

-- Ty, sade mig chefen för en av dessa fabriker, villkoret för en fullgod och vacker sko är rena, fina, vackra lokaler. Jag var en gång i Amerika anställd för studier i två olika skofabriker, först i en, som var proper, fin, tip-top, sedan i en, som var gammaldags, mörk, smutsig, ett w.-c. per 50 arbetare och så vidare i den stilen. Och följden? Att fastän båda tillverkade exakt samma sko, blev produkten i första fabriken förstklassig, i den andra undermålig. Arbetarna där blevo smutsiga, vad de än togo i, belysningen var dålig, arbetsstämningen blev dålig och därmed produkten dålig. Jag kunde inte stanna där. Efter tre veckor gick jag. Och därför hålla vi våra svenska fabriker först och främst prydliga.

Så råvarufrågan. Fordom köpte skomakaren av garvaren i orten, och kundkretsen hade inga specialitetskrav. Ty det fanns inga specialiteter, därför att det inte fanns någon maskinell teknik. I våra dagar däremot! Nu köpas råvaror från hela världen, snart sagt, och varje område har sin specialitet. Härom året hade jag ressällskap från Konstantinopel med en amerikansk affärsman. I en stationsrestaurang någonstans ute på ungerska pustan berättade han vid middagsbordet, vad han gjort i Konstantinopel. Han hade köpt hudar, får- och gethudar, för amerikanska skoindustrien och skulle nu hem över Hamburg efter ett par månaders uppslitande arbete i balkanländerna och Mindre Asien.

Och i skofabrikerna i Örebro lågo skinn, först och främst från Sverige naturligtvis men också från olika håll ute i världen. Sverige levererar sålunda boxkalv (av kalv), vidare s.k. häst-chevrå samt Svecia-läder, Marocko-krom, Scania-läder och smorläder av kvig- och kohudar. Från Tyskland tas cirka 2O % av boxkalv, dessutom chevrå-lack och vanlig chevrå av get. Från England och Frankrike hämtas fårskinn, på vilket dessa båda länder äro specialister. Från Amerika tas något chevrå och dessutom 39 % av allt lackerat läder.

Så maskinerna. Dessa äro i huvudsak byggda i Förenta Staterna, världens främsta skoland, där produktionen år 1909 var uppe i 23O miljoner par per år och nu, efter 3 par per år och individ, i 360 miljoner.

De maskiner, som denna amerikanska skoindustri uppfinner och använder, exporteras till hela världen, och här kommer en högst intressant detalj, som visar den närkiska skoindustrien i det stora ekonomiska världssammanhanget. Av dessa maskiner säljas en del, men en del få endast hyras. Ett stort amerikanskt bolag äger dem, monterar dem i alla länders skofabriker, där de få användas mot royalty, och på dessa maskiner äro anbragta kontrollapparater liknande elektriska mätare i våra hem, och vart kvartal kommer bolagets ombud på platsen, avläser mätaren och uppbär hyran.

Så fabrikationsprocessen. Den sönderfaller i fem huvudmoment: 1 Lästen, 2 Skärningen, 3 Hopsyningen, 4 Bottningen, 5 Utputsningen.

Tillverkningen av lästen är det avgörande. Lästen, d.v.s. trämodellen till skon, tillverkas i särskilda lästfabriker, av vilka det finns 4 i Sverige, 2 rent svenska i Skåne och 2 tyska i Närke.

Ett urval av dessa läster uppköpas så av skofabrikerna, omarbetas där och anpassas till kundkretsens krav och -- nycker! En större skofabfik har sina speciella modellörer, som följa alla moderörelser ute i världen, och deras uppgift är att kunna skapa vackra, mjuka linjer, vackra proportioner och numera framför allt vackra färger.

Lästerna tillverkas av vitbok, som är bättre än den ävenledes använda rödboken, emedan den icke, som denna, är temperaturkänslig och därmed icke förlorar form.

Efter dessa läster utskäras så med precisionsmaskin pappmodeller i olika storleksserier, vilka gå ut i skärningsavdelningen, där skinnen tillskäras, varefter de passera de övriga tre faserna, och efter cirka 14 dagar är skon färdig.

Skoindustrien omfattar numera, för hela landet, enligt den officiella statistiken 202 skofabriker med en sammanlagd förvaltningspersonal av 912 personer och omkring 11 000 arbetare, och av dessa fabriker äro cirka 40 belägna i Örebro och räkna omkring 5 000 arbetare.

Det är alltså tillståndet i denna dag.

Och i morgon? * s165 Närkes ära VI VI.

Ja, det är den stora frågan. Man behöver ju icke vara speciellt intresserad av världsekonomiska frågor för att åtminstone känna eller ana, att det är ett egendomligt ekonomiskt tidevarv man lever i, ett tidevarv, då hela världen håller på att omskapas, då ekonomiska företag omfattande hela jordklotet snart sagt dagligen uppstå och då banker, ångbåtslinjer, järnvägsföretag, industrier o.s.v. oupphörligt sammanslås.

Varför? Emedan 1800-talets ekonomiska liberalism fyllt världen med affärsföretag, som till slut nått sådan mängd, att de inte längre kunna allesammans stå sig i den frenetiska konkurrensen utan måste försvinna, antingen genom konkurs eller genom uppgång i varandra, i senare fallet ingå i stora ekonomiska magmabildningar. Ty denna förödande konkurrens har genom alla de olika slagen av modärna kommunikationer spritts över alla nationalgränser samt genom de olika levnads- och därmed arbetskostnadsförhållandena i de klimatiskt, socialt o.s.v. olika konstruerade länderna åstadkommit svårigheter, överproduktion, stockningar o.s.v. på de olika industrimarknaderna.

Så har fallet varit även inom den svenska skoindustrien, och liksom t.ex. trävaruindustrien har denna skoindustri främst fått känna verkan av framträdandet av nya statsbildningar i Östeuropa, speciellt Tjeckoslovakiet. Tack vare den omständigheten, att all export av hudar där förbjöds efter kriget och att arbetskraften kunde hållas för konkurrenterna ruinerande billig på ett plan av utpräglad »sweating», lyckades de tjeckoslovakiska fabrikerna driva upp en marknad även i Sverige, men den dåliga varan kunde icke hålla sig kvar i svenska publikens ynnest, emedan denna publik, kanske mer än någon annan i världen, är känslig för kvalitet, och därmed ebbade den konkurrensen småningom bort och innebär nu icke längre någon större fara.

Däremot har antalet skofabriker i Sverige nu nått gränsen av vad marknaden kan hära, och därmed står även skoindustrien inför samma koncentrationsproblem som snart sagt varje annan industri i Sverige och hela världen, och inför det problemet skall det antagligen än en gång avgöras, om Närkesfolket fortfarande besitter den personliga duglighet, som fört det på detta område så långt. All sannolikhet talar för att, när det problemet funnit sin lösning, den verkliga skohuvudstaden i Sverige och, vem vet, kanske i Norden, blir Örebro. * s166 Närkes ära VII VII.

Ty Örebro, där det ligger mitt på den blida, soliga och vänliga Närkesslätten, har, som Sundbärg påpekade redan 1913 i ovan citerade »Bygdestatistik», alltmer utvecklat sig till en »centralpunkt för de inre delarna av Mellan-Sverige». Men icke nog därmed, det har tack vare just skoindustriens utveckling blivit centralpunkten för en av landets viktigaste industrier och räknar i denna dag en befolkning på närmare 40 000 invånare.

Hur avgörande skoindustriens insats därvid varit framgår av ett par enkla upplysmngar.

Först och främst har den nuvarande stadsplanen för nya staden, som icke är kvadratisk som i de flesta andra städer utan solfjäderformig, kommit att bestämmas av denna industri; när partiskomakarna på 7O-talet som ovan nämnts flyttade närmare Örebro, slogo de sig ner just i utkanterna och byggde på sådant sätt, att en dylik stadsplaneform måste utbildas.

Men viktigare är, att skoindustrien ger staden en högst väsentlig del av dess existens, vilket förstås, då man får veta, att arbetslönerna till i skobranschen anställd personal enbart i Örebro (med Kumla) uppgå till cirka 1 ½ miljoner kronor per månad.

Med andra ord, ur de 2 ½ riksdater banco, som »partiskomakeriets fader», Anders Andersson i Kumla, år 1839 betalade till mamsell Silfverling, som då ägde Wallgrenska garveriet i Örebro, vilket stod, där nu Örebro sparbanks byggnad reser sig, ha hans efterkommande och efterföljare skapat mångmiljonvärden och ett industricentrum, vars verksamhet svällt långt utöver de lokala gränserna och blivit av betydelse för hela Sveriges land. * s328 Gällersta Forngård Gällersta forngård

av Johan Lindström Saxon

Gällersta socken har blivit ett kulturcentrum i Närke - icke på grund av sitt centrala läge utan emedan ett antal bönder och bondpojkar där skapat en institution, om vilken Örebro läns hushållningssällskaps 1928 utgivna Vägvisare yttrar: »Gällersta forngård i Attersta (12,4 km från Örebro), ett friluftsmuseum av hög klass, närmast att betrakta som ett Närkes Skansen, med ett flertal för landskapet karakteristiska, ålderdomliga byggnader och värdefulla samliagar.»

Man började helt blygsamt med en stuga. Efterhand har det hela vuxit ut till ett område på 5 tunnland med 16 byggnader.

Vid Gällersta forngårdsförenings bildande betonades, att institutionen ingalunda avsåg endast att utgöra ett museum utan att uppgiften minst lika mycket innebar att vårda det andliga arv fäderna och mödrarna gett i seder och bruk, i sägen och historia, i folkspråk och folkmusik o.s.v., men icke minst i bevarandet av den närkiska folkandan.

Forngården kan i stort sett uppdelas i 3 grupper: 1) bondgården, 2) den allmänt kulturella avdelniagen och 3) hantverksgruppen.

Till bondgården leder särskild uppkörsväg. Man inträder genom en halmtäckt port på gården, som i mitten har en envåningsstuga, till vänster ladugårds- och stallängan med portsköve, till höger logen med sitt tröskverk samt svalgångsboden. Ingen av de gamla byggnaderna har formen av museum. Man föreställer sig dem bebodda. Husfolket har blott gått ut för tillfället.

Stugan har -- liksom alla forngårdens äldre byggnader -- en kvarnsten till förstugubro. Här var av ålder provinsens förnämsta kvarnindustri förlagd: 8 vattenkvarnar i Attersta och 1 i Almbro, förutom väderkvarnar vid flere gårdar.

Redan vid en titt in i förstugan finna vi vilken betrodd man far är; han är byålderman, och hos honom förvaras bytrumman. Här hänga hand- och fotbojor: han är alltså även fjärdingsman. Vargspjut och valthorn erinra om den varje vår, innan kreaturen släppas på skogsbete, förekommande skallgången mot vargarna. Jakt- och fiskredskap -- bland de senare även ljuster och kräfthåvar -- vittna om, vad socknen bjöd fiskaren och jägaren.

Stugan, d.v.s. vardagsrummet, är rymlig. Tälgstensramen kring den öppna spiseln bär årtalet 1769. Framför densamma står spinnrocken, erinrande om i vad sorts belysning kvinnorna utövade garntillverkningen. En kista -- mormors pigkista -- är från 1783, men pigskåpet, kistans efterträdare såsom den möbel, fiickan förde med sig, då hon gav sig ut i tjänst är från 1826. Samma årtal har den flätade förlåtssängen.

I vaggan ligger stål, så att trollen ej skola få makt med den lille, och under hans kudde har placerats en bok, så att han skall bli »arg te läsa». I fönstret har mor sykorg och nåldyna, allt visande att hon är »nåltam» och vilket arbete hon utför medan hon rör vaggans mede. En andaktsbok vittnar om att hon läser böner för sonen; och när han vaknar roas han med ålderdomliga leksaker.

Vi bege oss nu in i kammarn, fars rum. Ett dokumentskåp med påklistrade posttaxor från 1700-talet visar att skrivkunnighet tillhör släkten. Bordet har också ej blott sitt bläckhorn av stengods med fjäderpenna samt strödosa -- oundgänglig innan läskpapperet uppfanns -- utan även en vaxstapel. De på bordet befintliga böckerna -- »Lilla lathund» och lantbrukslitteratur -- vittna om vad far sysselsätter sig med i vardags.

Köket har fathylla, skåp, bord och en »vändstol», som blir ett bord, då den vändes. Bland husgeråd observerar man särskilt en smörask av kalksten, ett material, varpå Närke har så riklig tillgång. Kopparkärlen äro talrika -- Gällersta har haft kopparsmeder sedan 1700-talet.

Svalgångsboden är i två våningar. Till vänster å nedre avdelningen är visthusboden med sädes- och mjölkstånkor av urholkat trä, drickstunna, smörkärna, ljusstöpningsform och stickor, sältetina, maltkvarn o.s.v. Största egendomligheten här är »fläsktaket»: över de av trägrenvirke gjorda krokarna för fläsk, korv o.s.v. har placerats ena halvan av en urholkad stock för att förhindra råttorna att åtkomma sovlet.

Det högra rummet å övre botten är »pigkammarn», d.v.s. flickornas rum. Vid det vackra blyrutefönstret står ett sybord med syskrin och ett påbörjat broderi. Bland övriga handarbeten märkas ett par konstnärligt broderade byxhängslen (brudgumspresent), ett brudstrumpeband (som förhindrade ormgift att sprida sig längre än där det knöts, lindrade barnsängsplågor o.s.v.), tulubband och vitbroderier. Sådant var göra för herrskapsmamseller, men även bondflickor lärde sig det för att ha förtjänst därav. Särskilt var detta fallet i Gällersta, där fordom fanns mycket herrskap. Nu äro socknens alla gårdar i bondehänder. För övrigt går denna för Gällersta socken karakteristiska blandning av herrskaps- och allmogeföremål igen flerstädes i forngårdens samlingar -- ja, sedan fordomdags även i sockenbornas språk. Det år vanligt, att ordföljden är riksspråkets, men ordförrådet rent närkiskt.

På väggen hänger ett psalmodikon med koralbok i sifferskrift. Ett porträtt av prins Gustaf och en tavla, föreställande prinsen på dödsbädden, påminna om den popularitet han åtnjöt som godsägare i Närke, särskilt hos ungdomen, som färdades långa vägar för att deltaga i de folkfester han ordnade å sin ägande gård Stjärnsund.

Till vänster å övre botten är nattstuga, gårdens gästrum vid behov, i vardags brukat till vävkammare, vilket den fullständiga samlingen av vävverktyg ger vid handen.

Logen har tröskverk, men även slagor, sädesharpa och primitivare sädesrensningsverktyg, såsom vanna och kastskovel. Ladugårdslängan börjar uppifrån med portsköve, innehållande bl.a. ett par goda prov på gamla vagnar. Stallets uppsättning av seldon sträcker sig tillbaka till de blå- och rödmålade. Sängen är för drängen, som sov i stallet; hans är också hörnskåpet. Ladugården kallas på närkingska »fäguse» (fähuset).

Om vi fortsätta uppför, komma vi till biblioteksgården och den andra gruppen av forngårdens byggnader.

Vi kunna ej underlåta att i förbifarten kasta en blick på svalgångsbodens vackra gavelparti med den av björkar skuggade sluttningen. Och så fortsätta vi uppåt.

Biblioteksgårdens centrum utgöres av Närkesstenen, en på en kulle placerad bautasten, 3 ½ meter hög, som med överskriften »Söner och döttrar av Närke» upptager ett 8O-tal namn på märkliga närkingar och närkingskor. Stenen utgör ett viktigt led i forngårdens verksamhet. En erinran om vad Närkes mest betydande söner och döttrar uträttat vill verka som en maning till gott arbete.

Till vänster på biblioteksgården ha vi biblioteket. Det är byggt för att inrymma en av enskild person skänkt samling Närkeslitteratur, planscher, kartor, porträtt, autografer, manuskript m.m., den största som existerar och med många rariteter, som Kungl. biblioteket och universitetsbiblioteken sakna.

Jämsides med biblioteket står soldatstugan, i vars förstuga vi finna åtskilliga uniformspersedlar. Mötena å Sannahed voro korta och soldaten måste därför ha ett borgerligt yrke bredvid det militära. Denne var skomakare. Den i boningsrummet befintliga skodisken, lästerna (bl.a. för lädergaloscher), blocken o.s.v. utgöra en fullständig uppsättning skomakeriverktyg. Till lagning äro inlämnade »tyska» stövlar (hästläder) för en liten gosse, näverbottnade skor m.m.

Soldaten är dessutom kunnig i läkekonsten; i ett prydligt litet skåp på väggen förvaras hans instrument: en hemsmidd krok för tandutdragning, ådersnäppare för människor och djur o.s.v.

Stugan inrymmer flere krigsattribut: gevär och fältflaskor av olika konstruktion, en salutkanon och en skarpskytteuniform -- soldaten ombesörjer salutering vid bröllop o.s.v. samt är instruktör för socknens skarpskyttekår. Tavlorna på väggarna erinra om hans krigaryrke och fosterländska sinnelag. På fällbordet ligger ej blott en bibel utan också en instruktion för officerare och underofficerare, tydande på att soldaten spekulerar på att bli sergeant och i sinom tid fanjunkare.

Bakom Närkesstenen ligga musikestraden, pörtet, socknens sista, med alla för linberedning behövliga verktyg, och redskapshuset, innehållande en fyllig samling av jordbruksredskap, bl.a. den plog varmed en stor del av de genom Kvismaresänkningen för kultur tillgängliga ängarna plöjdes. Här ligger även skogspaviljongen, som illustrerar äldre och nutida skogsdrift i det på skogar så rika Närke.

Till höger ha vi Gillestugans gavel och långsidan av dess flygelbyggnad, S:t Olofssalen. Gillestugan innehåller bl.a. en samlingssal med läktare, rymmande 35O personer. S:t Olofssalen har sin huvudingång från biblioteksgården. Över högbänken i denna sal tronar Närkesvapnet. På den öppna spiselns överstycke är målad en sittande S:t Olof. Originalet -- en skulptur -- tillhör Sköllersta kyrka. Spiselhällen, som är från Ökna by i Gällersta socken har denna inskription:

Gud som är vårones liv, bewara thetta hus och gård och haf therom vagt och vård. Anno 1638. Olof Olsson.

Den tredje gruppen av byggnader kan kallas hantverksgruppen. Dit höra nubbsmedjan, kopparsmedjan och väderkvarnen.

Väderkvarnen var den sista i Närke, som brukades för mäld med vindkraft. Den stammar från Körtingsberg i Viby. Nubbsmedjan är från Lerbäck, men kopparsmedjan är byggd i Gällersta (Attersta), och i den har sedan lång tid utövats det hantverk, vilket såsom nämnt har anor från 1700-talet i socknen.

Årligen hålles å forngården en folkfest, som uteslutande avser att illustrera forngårdens ändamål. Än är det ett vikingatåg, ett gammaldags bondbröllop eller ett skördegille, än framföras dramatiska alster o.s.v. Föredrag hållas belysande provinsens historia och -- icke minst -- bortgångna eller nu levande närkiska personligheter, vilka provinsen har anledning att se upp till, vare sig deras gärning bestått i »uppbrutna tegar eller i odling av själarna». Och i regel är där någon utställning, som avser att belysa en närkings gärning, t.ex. Axel Borgs måleri, vad professor J. G. Andersson sett i Kina eller Verner von Heidenstams diktning.

Dessa fester hållas dels på biblioteksgården, dels nedanför Gillestugan, där en estrad är byggd för ändamålet. Där uppträder forngårdens folkdanslag. Där upplivas de gamla folklekarna och folkdanserna, som dansbanorna hålla på att slå ihjäl. Där berättas muntra historier på närkingska. Det är färg över tavlan, ty minst ett 50-tal Gällerstabor äro klädda i sin färgrika folkdräkt, som vad kvinnorna beträffar blivit socknens fest- och högtidsdräkt. De väva och sy den själva. Och ljusa flätor hänga ned över klänningslivet med den vackra randningen.

Detta är provinsens allmänna folkfest. Här samlas årligen en juli- eller augustisöndag 6--10 000 människor. Här mötas då personer av alla stånd och åldrar samt av alla politiska uppfattningar i känslan av att i denna splittringens tid dock äga ett gemensamt: kärleken till hembygden.

J. L. Saxon.